Nu när jag presenterade mig själv i förrgår kanske jag skulle presentera min häst också, eller kanske lite mer vår tid tillsammans. 

Min lilla knasfia kallas för Ginny, efter hon i Harry Potter, ni vet den rödhåriga tjejen? Jag läste nämligen Harry Potter för typ, 5e gången kanske? när jag köpte henne och tyckte att Ginny passade fint. Det svåraste med detta namnet har helt klart varit för min familj att stava rätt. Ginnie, är den mest förekommande formen men det har även sett ut så som Gini, Ginie och jag vet inte vad mer. HUR svårt kan det vara lixom ;) 

Ginny är 10 år gammal, snart en gammal tant, minst sagt. När hon kom till mig i oktober 2009 började det helt okej men efter ett tag upptäckte jag att i hoppningen fick jag helt enkelt inte stopp och hemma vågade jag inte galoppera på henne. 
Som mamma sa "Du kan ju inte ha en häst att bara skritta på!" jo det kan jag minsann tänkte jag. Dock låstnade rädslan efter ett tag men kontrollen var fortfarande som bortblåst. Det kändes lite som att "okej allihopa i ridhuset, jag hade tänkt galoppera så om alla vill stå still på mitten ungefär vore det bra för mig!". 



Tur att man kan utvecklas och bli bättre, både hon och jag. I april 2010 gav vi oss ut på vår första pay and jump en runda 1 meter och vi gick nolla. Redan då sa min gamla tränare Micke Greveback att vi passade väldigt bra ihop. Han hade rätt för det gör vi verkligen fortfarande! 
Augusti 2010 gjorde vi vår första tävling, 100 och 110. Minns inte hur det gick i 100 men vet att jag hade ett stopp i 110. Jag vill ändå minnas att jag var väldigt nöjd! 

Under våren 2011 hade jag ett självförroendefall och blev hysteriskt höjdrädd. Helt plötsligt kom vi aldrig rätt vilket ledde till att jag hela tiden styrde undan för att jag tyckte synd om Ginny. Detta kom jag dock lite snabbt och lätt över i Juli månad och i början av augusti red vi vår första 120. Vi gick nolla på hinder men hade tyvärr två retliga tidsfel. Detta kom vi placerade på och jag hade nog aldrig varit lyckligare! 



Ginny har verkligen ett hjärta av guld och ställer alltid upp. Trots mina fadäser med att styra undan och lägga henne fel skulle hon aldrig tappa viljan att hoppa. Jag minns känslan i min första 120 när vi kommer mot den största oxern på banan och jag tänker shit det här är högt, fegar ur, lägger ner handen och släpper benen. Inga problem säger Ginny! När jag blir osäker tar hon helt enkelt i lite extra mycket och hoppar över den med mycket luft. 

I januari 2012 tog vi vårt pick och pack och flyttade till vaggeryd för att jobba för Emelie von Essen. Här har vi utvecklats helt otroligt mycket och i september debuterade vi 130. Det var så otroligt häftig känsla för äntligen kändes det som att vi inte bara klev över, vi hoppade lite också. Det kändes annars världigt enkelt och med tanke på det har vi satt in siktet på att debutera 140 nästa sommar. 


130 debuten. Jag klantade rejält till sista men jag var så inne i omhoppningen haha. Mina tävlingsnerver är verkligen inte dom bästa. Fler videor finns på min kanal för dom som vill se vår utveckling. 

Ginny är minst sagt lite speciell att rida hemma. Det finns dagar då jag skulle vilja sätta henne i en kohage och lämna henne där föralltid. Oftast är hon ganska fin på sommaren men nu när hösten kommer hittar även plankan i halsen tillbaka och spökena i varje vrå av ridhuset återuppstår på något magiskt vis sedan förra vintern. Men vi kämpar på! jag ska aldrig sälja henne så jag har tid på mig att lösa detta lilla problem vi har ;) 

Ginny har en helsyster som även hon finns i sverige och rids av Sissela Smith. Jag är väldigt facinerad av detta! Det är inte ofta hästar har helsyskon. Zaza är två år yngre än Ginny vilket betyder att mamman blev betäckt när Ginny var ett år gammal, hon måste varit en fin ettåring! 



Så mycket mer finns det nog inte att säga just nu. Fråga om det är något jag missat!