Hej bloggen!

Här sitter jag och läser på om döden och vad som händer i hjärnan då man dör. Varför jag valt detta ämne för veckans vetenskap är för att jag lyssnade på en pod där man diskuterade om hjärnaktiviteten i dödsögonblicket och jag tyckte att det var väldigt intressant och därför vill jag dela med mig av det till er!

Det var nämligen så att ett läkarteam övervakade en man då han var på väg att dö genom att fästa elektroder på hans panna för att kunna avgöra hur vaken han var och hur mycket morfin han behövde och då kunde de se hur hjärnaktiviteten sjönk tills den till slut dog då hjärtat stannade. Men i det ögonblicket så sköt hjärnaktiviteten helt plötsligt upp igen till lite under den nivå vi har vid vakenhet. De trodde först att det var en störning från en personsökare som orsakade toppen men efter att ha utfört detta försök på 100 patienter (med deras tillåtelse hoppas man ju) så kunde de se att denna topp inträffade i 80% av fallen.

Anledningen till toppen kan vara att det krävs en viss elektrisk spänning över våra nervceller i hjärnan för att de inte ska skicka ut några signaler och att man när man är död inte längre upprätthåller den spännigen så att alla nervceller ”avfyras”. Andra forskare tänker att det kan vara hjärnans försök att utjämna balansen, när kroppen går ner i energi går den upp i energi för att kompensera.

En följd av denna topp tror Arvid Carlsson, nobelpristagare i medicin, kan vara att man tappar upplevelsen av tid och att detta därför kan upplevas som evigheten. Tänk så romantiskt det vore om tiden inte fanns längre och du kunde välja själv i vilken tid under ditt liv du ville vara.

En näradödenupplevelse beskrivs ofta som att man ser ljuset i tunneln vilket även det skulle kunna förklaras vetenskapligt. Det är nämligen så att i näthinnan är det mörker som aktiverar nervcellerna vilka signalerar till hjärnan och om dessa inte aktiveras på grund av att näthinnan har för lite energi så kommer de inte att skicka några signaler vilket kommer att upplevas som ljus. Detta skulle kunna förklara varför man ser ljus och på grund av att man har fler synceller i mitten av synfältet så ser man mest ljus där och därför upplevs det som en tunnel.

En annan näradödenupplevelse är att man upplever att man flyter ifrån sin kropp eller att man ser sig själv uppifrån. Detta kan bero på att det finns delar i hjärnan som ansvarar för att ge en korrekt bild av var man har sin kropp och om man får skador på denna eller om den stimuleras så kan man uppleva att man ser sin kropp uppifrån. Som jag tidigare skrev så avfyras det en massa saker kors och tvärs i hjärnan och det är inte helt omöjligt att detta område stimuleras på ett sådant sätt. 

Hej bloggen!
 

Som jag sa tidigare låg jag i sängen igår och funderade över solsystemet och kom på att jag inte ens visste ordningen på planeterna. Därför så letade jag upp den informationen tidigare och när jag läste så nämner man ju Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus som ”gasjättarna” vilket fick mig intresserad av dem. Min tanke var nämligen att hur definieras de som planeter eller deras storlek om de i största delen består av gas?
I så fall skulle ju jordens radie sträcka sig hela vägen upp till där atmosfären slutar vilket jag tror att man inte räknar med i normalfall.  Det som står är bara att gasen blir mer och mer gles tills den inte längre går att skilja från rymdens vakuum men var går gränsen för att vi ska se gasen. Jag antar nämligen att de första mätningarna av Jupiters diameter gjordes med hjälp av trigonometriska funktioner vilka är baserade på vad man ”ser” att storleken är. Det vi ser är tydligen en atmosfär med gas på olika tryck och avstånd från kärnan där ljusa partier ligger längre ut och mörka längre in.

När man börjar fundera kommer man alltid på nya tankar tycker jag. Trycket på eller i Jupiter vad man nu vill kalla det är så högt att man inte kunnat komma för nära för att allt trycks sönder vilket fick mig att fundera över om man skulle sprängas eller frysa ihjäl först om man skulle befinna sig i rymden utan rymddräkt. Vår kropp är ju konstruerad för det tryck vi har i vår atmosfär (101 325 Pascal) och i tomma rymden finns inget tryck alls. Ni vet till exempel hur det kan göra ont i öronen när man flyger för att trycket inne i kroppen är högre än vad det är utanför. Dessa små förändringar påverkar bara trumhinnan för att den är så känslig men om man skulle befinna sig i rymden utan tryck alls tänker jag att trycket inne i kroppen blir så pass stort att man sprängs.  Men frågan är dock om detta sker först eller om man fryser ihjäl då temperaturen i rymden är – 270 C°. Skulle tro att båda sakerna sker på nanosekunder så att det inte spelar så stor roll men det är ändå en intressant frågeställning.

Jag vet inte riktigt hur den här ”veckans vetenskap” ska gå till än så detta får vara ett utkast eller en utgångspunkt från vilken vi utvecklas tillsammans. Om någon känner att den skulle vilja göra en snygg bild där det står ”Veckans vetenskap” på så är ni varmt välkomna hehe. Min mailadress är [email protected].

Och kom gärna med konstruktiv kritik! Jag tänker mig någon slags uppbindning under nästa veckas inlägg där man knyter tillbaka och kanske svarar på lite frågor som uppstod under detta inlägg och även om ni läsare kommenterat något ni känner att ni vill tillägga! Att man varje vecka knyter tillbaka och sedan även presenterar det nya ämnet. Nästa veckas ämne kommer att vara ”vad som händer i hjärnan ögonblicket innan man dör” om ni tror att det kan vara intressant?